Skrivelser från Mörkret LXII

God afton, nihilister!
Här hade det kunnat hamna en klatschig skrivelse om alla vinyler jag fick av en totalt okänd människa idag. Men det kommer inte att hända.
I alla fall inte idag.
Jag har nämligen lagt ut skrivelse LXII på entreprenad.

Följande ord är nedplitade av Allamagoosalum, som driver den geniala bloggen Route 666.
Författarens ord är hans egna och jag tar fullt avstånd från dig som ogillar det du läser.

Hail Satan!

I fall ni av någon anledning nu har missat det, men atomer består av neutroner, protoner och elektroner, och dessa delar består i sin tur av kvarkar.

Och det är där jag befinner mig nu.

Bland kvarkarna.

Och jag har en snedfylla DeLuxe.

 

Lördag, klockan är typ 23.50, stället är Bishops Arms, staden är Umeå. Tack som fan, Jesus! Utanför den blå dörren som skiljer pubens gäster från verkligheten står en trött, skäggig vakt i svarta byxor och gul jacka. Han får mig att tänka på en kyckling – det är den gula jackan som gör att han ger det intrycket. Så måste det vara. Eller också beror det på min egen promillehalt. Ja minsann, så kan det också vara. Dörren öppnas och folk kommer ut, en del skrattar, en del tjoar och en del vrålar rakt ut. Den gemensamma nämnaren är att samtliga är stöpt i formar där de är 40 plus gamla, men fyllan får dem att regrediera till patetiska tonåringar.

Jag sitter tyst vid ett bord och är så full att jag är paralyserad. Bara, totalt lamslagen av min egen promillehalt. Inte för att jag tror att jag är bättre än någon av gästerna här inne, men jag vet min plats. Jag vet min bakgrund. Jag vet var jag kommer ifrån. Jag vet var jag är på väg. Och jag håller min förbannade käft stängd. Jag är lika mycket en exkrement på två ben som alla andra. Skillnaden är att jag är högst medveten om min egen sårbarhet och att jag inte gömmer mig bakom en fasad som druvans ögon ger mig.

Jag hatar.

Interiören på Bishops Arms består av en bardisk, bord och stolar vid båda sidor om ingången. Rader av bänkar och bord längs ena väggen. Några bås och något som jag förmodar ska föreställa ett engelskt bibliotek. Bibliotek? Alltså med böcker. Jag skojar inte. Och en jävla fejkbrasa. Allt i ett kalejdoskop av nedtonade färger. Väggarna pryds av gamla engelska foton. Smakfyllt om du är ett raggarsvin och totalt dum i huvudet.

Jag tittar mig runt på klientelet som rör sig här inne. Jag menar, om jag är tragisk så är det inget i jämförelse med detta! Är det här som jag slutligen kommer att hamna när åldern har slagit 40 och det är dags för mig att möta min skapare? Bishops Arms är ett ställe fyllt av ölmagade herrar och kvinnor i 45 års ålder som är nygaddade, nypiercade, nyseparerade, nyblonderade och som stolt bär band-tishor som de inhandlat på Carlings. Gärna med nitbälte till det. Trots att de aldrig har lyssnat på gruppen vars tröja de bär så får de dem att känna en tillhörighet. En eskapism och en tuffhet som bara en redig fylla kan frambringa.

Både männen och kvinnorna är högljudda och omnipotenta. Som om de är tonåringar men i feta medelålderskroppar. Kvinnorna har tuperat hår och blå mascara ligger i klumpar på deras ögonfransar. Detta för att framhäva deras blå ögon? Jeeesus fuckin’ Christ säger jag. Det fungerar ungefär lika bra som att vara slalominstruktör i Kongo. De ropar högt efter varandra och kallar varandra för smeknamn. Vad är det med alla dessa smeknamn? Det är Bettan, Nettan, Gittan, Sussi, Clittan, Lola, Gottan, Cilla, Lotten, Anki, Fia, Gunsan och whatever the fuck. Och de röker Marlboro och Blå jävla Blend och dricker Carlsberg eller Heineken eller Norrlands Guld. Varför? Vad är problemet?

Och männen? Detta jävla patrask! Stora håriga ryggtavlor och med Whitesnake tishor. Som om samtliga körde lastbil. De lystrar till namn såsom Palle, Lelle, Janne, Timpan, Jimpan, Kukenkuken, Pecka, JB, BG, GH, JC, Robban, Adde, Bello, Kecka, Sunken och dra ni åt helvete hela högen. Tillsammans bilder de en enda stor unisont illaluktande medelålderskris. Den skriker: SE MIG, JAG HAR KOMMIT TILL EN PLATS I LIVET DÄR JAG ÄNTLIGEN ÄR BEKVÄM! FÖR NU KAN JAG VARA MIG SJÄLV! HURRA!!

På väg till toaletten stöter jag på en hårt blonderad kvinna med alldeles för mycket smink och som är tiotalet år äldre än jag. Hon är en målad yta och jag förmodar att hon har färglagt sin livskris med fast hand. Kvinnan nyper mig i skrevet och frågar om hon får följa med in på dass. Jag nekar. Hon fnyser och undrar vad det är för fel på mig, om jag är bög eller? Hon har en blick som tusen döda raggarsvin. Plötsligt visar hon sin nygjorda tatuering i ryggslutet. På svanken. En delfinjävel! Jag vill bara spy rakt ut. Hennes fläsk dallrar när hon drar upp sin tröja. För någon sekund fruktar jag att celluliterna ska rinna nerför hennes alldeles för korta kjol och ut på golvet. Då kanske någon fet trucker halkar på det och slår svanskotan i golvet. Det är tydligen inte speciellt trevligt. Att bryta svanskotan alltså. Jag har hört att det är det mest smärtsamma man kan bryta i människokroppen, och jag unnar inte det till någon.

Jag går in på toaletten och pissar. När jag öppnar dörren och går ut till puben och folksorlet står den blonda kvinnan och väntar på mig. Hon dyker fram och tar mig om höfterna – som om jag vore ett billigt luder. Kvinnan, som är kortare än jag, ställer sig på tå och viskar i mitt öra.

”Vill du följa med mig hem?”

Hennes andedräkt luktar nikotin-menthol och Pripps Blå. Jag tar bort hennes händer och skakar stumt på mitt huvud. Jag vill inte, och fruktar att om jag någonsin inträdde hennes sovrum skulle hon trycka in sina enorma vårtgårdar i min mun och kväva mig till döds. Sedan skulle hon rida sig sank medan rigor mortis sakta tog över min livlösa lekamen.

Jag är alldeles för full. Det här är inget ställe för mig. Individerna här inne är inga vänner. Skulle jag skriva en självbiografi så skulle dessa människor inte ens vara ett kommatecken i denna. Jag dryper av förakt och jag hatar mig själv för att jag hamnade här.

Det kanske inte finns någon plats för mig någonstans i denna värld. Men jag tänker kämpa ett tag till.

Se vad som finns runt nästa hörn.

Nästa fylla.

Jag kanske återvänder hit när jag har insett att det här är min sista anhalt. Den yttersta hållplatsen och när allt annat är prövat. Om jag inte hittar någon simulerad lycka på detta ställe så är ljuset i slutet på tunneln en mynningsflamma. Så är det bara.

Bishops Arms, Umeå – När du befinner dig i Helvetet men söker efter Paradiset.

Jösses kamrater! Hur är läget? Jag kallar er kamrater trots att jag inte känner er. Men alla som är vänner till Herr Myrkheimr är mina vänner. Vare sig ni gillar det eller inte. Så är det bara. Och det behöver inte alltid vara så dåligt. Tro mig, jag är faktiskt inte en usel människa. Trots att jag i mina texter förmodligen framstår som jordens största idiot. Till viss del är jag kanske det, men ekvationen är enkel - Jag är snäll med mina vänner och en total mardröm mot alla andra. Genom detta genialiska sätt att leva har jag kunnat sortera bort alla dåliga människor i mitt liv. Rekommenderas varmt. Det där var förresten gratis visdom från mig era lyllosar. Jag menar, vem fan behöver tips av Paulo Coelho när jag sprider min asfaltkunskap runtom Internet?

Men vem ända in i knullet är du då? Undrar kanske fisinhaleraren. Ja, alltså om jag fick bestämma själv så var jag Herre över världens herrar, härskare över var mans liv och förkroppsligandet av gudomlig makt. Men nu blev det ju inte riktigt så. Ty jag är bara en simpel norrlänning som driver bloggen Route 666. Om ni känner att ni har besökt precis varenda förbannade sida på det häringa Internätet så är ni alltid välkomna över till mig. Herr Myrkheimr kikar in med jämna mellanrum, ni kan ju hänga med honom vettja. Vi brukar skåla i mjugg, han och jag. Dessutom, rätt vad det är kanske jag har uppnått gudomlig makt och det vill ni inte missa.

På Route 666 brukar ofta hatet hagla. Nu föder jag inte det och brukar således inte godkänna negativa kommenterar. Jag menar, varför ska någon idiot få nöjet att se sina nedvärderande ord om mig på min blogg? Jag förstår inte, om folk stör sig så förbannat varför läser de skiten? Jag har blivit kallad allt från bögjävel till narcissist till sexistisk till dumjävel till psykopat till idiot till okunnig till ignorant till sell out. Sell out? Kom igen nu för fan! Som om jag vore någon succé från första början. Dessutom är det väl för fan inte mitt fel om människor saknar humor?

Övrigt så är jag bara en helt vanlig och trist fucktard som gillar att skriva. Om dagarna knegar jag och på kvällar och nätter sitter jag och skriver. Om jag inte gör det blir jag ofta sur och vresig och totalt omöjlig att ha att göra med. Vilket är en konst i sig eftersom jag i normala fall ändå är sur och vresig och totalt omöjlig att ha göra med.

Nåväl! Nu är det en ny månad och nya möjligheter. Av den anledningen tänker jag nu lämna er med ledorden som ska ta oss förbi förnedringen, skammen och ångesten vi kallar vardag. Här kommer de:

• Paraply.
• Komplikation.
• Bedrövlig.
• Överlista.
• Kaos.
• Schavott.
• Paradigm.
• Älgört
• Kvint.
• Nominalfras.

Det var allt för denna gång. Förmodligen orkade ni inte läsa hela inlägget. Jag vet, jag har en tendens att skriva långa och onödiga inlägg, men jag kan inte sluta när jag väl har börjat. Jag har helt enkelt så förbannat roligt att jag inte kan hindra mig själv. Lite som när man upptäckte onani i sina tidiga tonår… ja, ni fattar vad jag menar. Nu får det dock räcka.

Vi hörs för fan!

Keep on bleeding, bitches

/A

Stort tack, broder Allamagoosalum! Nu tar vi lärdom av ledorden "Därför att vägen till helvetet är fullt av trevliga överraskningar. Pungspark!"

NP: Grand Belial's Key - Foul Parody Of The Lord's Supper